Först: Jo jag är djurvän och jag älskar min katt.
Sen: Nu stryper jag ta mig fan kräket och eldar upp honom!
En typisk lördag med katten ser ut så här: Härligt, sovmorgon....purrrrrr (jag)
Riv, riv, klös, klös på fina körsbärsfanersängramen kl 05.13 (katten)
Vaknar, svär, puttar iväg kräket över golvet 37 gånger innan jag tvingas gå upp (för det är det katten vill, han är nämligen hungrig och kan inte äta om jag inte står bredvid, fråga mig inte varför)
Kastar mig in i badrummet men hinner aldrig stänga dörren innan katten också är där. När jag är precis lagom helblöt och alldeles intvålad vill katten gå ut från badrummet. Varje gång.
Allt förflyttande i lägenheten involverar ständigt snubblande över katten, jag har utvecklat en teknik som får eventuella besökare att häpna när de ser mig. Så graciöst, som en gasell, men vilket språk!
Andra ständiga små aktiviteter som katten ägnar sig åt: Krafsa på alla stängda dörrar, han har en stark motvilja mot allt som är stängt, inkl skåpsluckor. Snacka om klaustrofobi!
Samt: Tugga på sladdar, särskilt den till datorn, det ger störst uppmärksamhetsfaktor.
Tigga mat som han aldrig äter upp. Håra, håra, håra nåt så in i helvete. Ligga och sova i finaste presentskålen från bästa kompisen. Hugg klorna i fötter på sovande människor mitt i natten.
Ständigt utstöta olika former av läten, en gång svär jag på att han sa mamma.
Unt so weiter. Nu biter han på datasladden igen.
Jag blir vansinnig. Kanske är allt en hämnd för den gången jag råkade dra honom i tungan? Men det är en helt annan historia.
