Sju svåra år.

Dagens frisyr.

2005-11-13T12:14:00.000+01:00

Tänk åttiotal. Tänk Alphaville. Typ krullig lugg och konstigt spret. Jag vill i sammanhanget särskilt betona att jag alldeles nyss var hos Fina Dyra Duktiga Frisören och betalade massor med kronor för att slippa se ut som t.ex. Best in Show på Kennelklubbens Pudelutställning.

Jag undrar vad jag gjorde i mitt förra liv för att förtjäna detta? Jag kan inte tänka mig något som motsvarar en sådan bestraffning.

Härmed döper jag dig till...

2005-11-13T11:57:00.000+01:00

Jag byter namn på den här bloggen minst en gång om dagen. Det kan hända att jag bestämmer mig och slutar med det, men det känns inte så troligt. Jag har svårt att bestämma mig i största allmänhet och här kan jag ju vara hur velig jag vill.

Just nu heter den Sju svåra år. Framemot natten heter den antagligen något annat.
Jag undrar om någon annan än jag har läst någonting alls här?
Berätta, i så fall. Ett litet livstecken, snälla?

Det är så tomt här i cyberrymden. Och ingen kan höra mig skriva. Nu kom jag på ett bättre namn.

Än idag, och jag vet inte riktigt varför.

2005-11-13T00:04:00.000+01:00

Det är sju år sedan vi separerade. Det är sjutton år sedan vi träffades första gången.
Tio år hade vi tillsammans. Det sista året levde vi på varsin våning i huset, som osynliga för varandras smärta, den som hade vuxit sig större och större, i små otäcka steg.

Hos familjeterapeuten sa du:
- Jag har aldrig varit kär i henne.
- Jag ville aldrig ha den här relationen
- Jag gjorde det bara av pliktkänsla.

Mot bakgrund av det, undrar jag fortfarande varför du blev så förvånad när jag gick.

Lite Virr.

2005-11-12T22:24:00.000+01:00

Underbart uttryck, landade mitt i prick Tack, Virr.

Kvällens TV-replik två

2005-11-12T21:48:00.000+01:00

"Och efter detta, progammet För massmördare..."

Vafalls?

Med en mycket liten målgrupp får man hoppas. Kollar programtablån. Människan sa fel. Tur var väl det.

Dagens TV-replik

2005-11-12T18:48:00.000+01:00

"Jag visste inte att folk var överviktiga i Afrika men det är tydligen typ jättevanligt"

Holy smoke.

Klavertramp redan?

2005-11-12T17:50:00.000+01:00

Ska man be om lov innan man länkar till någon annans blog? Anyone?

Dagens frisyr

2005-11-12T17:11:00.000+01:00

Jag har av naturen utrustats med håret från helvetet. Det går aldrig - jag upprepar, aldrig - att på något som helst vis bestämma vilken sorts frisyr jag ska ha. Det bestämmer håret själv enligt följande formel: Ju viktigare det är att vara snygg i håret, desto knasigare blir frisyren.

Idag är det lördag. Jag är hemma och pular, har inte träffat en käft på hela dagen. Dagens frisyr: Fullständigt acceptabel utan konstiga knorrar och pudelkrullor.

Oddsen för samma frisyr på julfesten: Obefintliga.

Lite varmare kläder.

2005-11-12T16:35:00.000+01:00

Jag är typ alldeles ny här. Det märks, känner jag - jag har inte riktigt hittat den rätta knycken med vare sig det ena eller det andra men det kommer väl. I livet i övrigt är jag inte särskilt ny, jag har gått ett par varv runt kvarteret. 45, närmare bestämt. Jag är ganska smart och totalt korkad i en arbetsam kombination som gör att jag liksom aldrig kan luta mig tillbaka och bara vara, det är alltid nåt som stökar och bökar och behöver fixas till. Rent praktiskt har jag hyfsat bra koll, men emotionellt sett är jag född i går och i farstun och tappad bakom en vagn på en gång. Jag fattar ingenting. Hur gör folk?
Med relationer, menar jag.

Jag tänkte fundera en hel del över det här i min lilla blogg. Så där för mig själv fast jag hoppas ju förstås att nån hittar hit, nån gång och kanske säger hej?

Nu ska jag försöka få lite bättre kläm på det rent praktiska bloggandet, de stora tankarna kommer väl när de kommer.

En annan sorts ensamhet.

2005-11-12T13:56:00.000+01:00

I morgon kommer mina barn tillbaka, varannan veckas mamma är jag. Men så är det ju inte, jag är mamma, alltid. Det där tänker man inte på, när de är alldeles nya och små och man inte kan vara utan dem en sekund; att livet kan ta sådana vändningar att man emellanåt, varannan vecka, inte har dem hos sig. I sju år nu har det varit så och jag vänjer mig aldrig, faktum är att det nästan är svårare nu än det var i början.

Men i morgon är dom här igen. Då brinner det i öppna spisen igen, det finns lagad mat på bordet, ren tvätt i lådorna och liv i luckan.

Spring, spring!

2005-11-12T12:16:00.000+01:00

Från mitt köksfönster ser jag tunnelbanan. Och ofta detta: T-banan står vid perrongen, dörrarna håller på att stängas. Tvåhundra meter från spärrarna kommer nån springande, ibland med barnvagn som alldeles nyss som vill hinna med. Fast det inte finns någon rimlig chans. Sanna optimister, you gotta love'em.

Kattfan!

2005-11-12T11:33:00.000+01:00

Först: Jo jag är djurvän och jag älskar min katt.
Sen: Nu stryper jag ta mig fan kräket och eldar upp honom!

En typisk lördag med katten ser ut så här: Härligt, sovmorgon....purrrrrr (jag)
Riv, riv, klös, klös på fina körsbärsfanersängramen kl 05.13 (katten)
Vaknar, svär, puttar iväg kräket över golvet 37 gånger innan jag tvingas gå upp (för det är det katten vill, han är nämligen hungrig och kan inte äta om jag inte står bredvid, fråga mig inte varför)
Kastar mig in i badrummet men hinner aldrig stänga dörren innan katten också är där. När jag är precis lagom helblöt och alldeles intvålad vill katten gå ut från badrummet. Varje gång.

Allt förflyttande i lägenheten involverar ständigt snubblande över katten, jag har utvecklat en teknik som får eventuella besökare att häpna när de ser mig. Så graciöst, som en gasell, men vilket språk!

Andra ständiga små aktiviteter som katten ägnar sig åt: Krafsa på alla stängda dörrar, han har en stark motvilja mot allt som är stängt, inkl skåpsluckor. Snacka om klaustrofobi!
Samt: Tugga på sladdar, särskilt den till datorn, det ger störst uppmärksamhetsfaktor.
Tigga mat som han aldrig äter upp. Håra, håra, håra nåt så in i helvete. Ligga och sova i finaste presentskålen från bästa kompisen. Hugg klorna i fötter på sovande människor mitt i natten.
Ständigt utstöta olika former av läten, en gång svär jag på att han sa mamma.
Unt so weiter. Nu biter han på datasladden igen.
Jag blir vansinnig. Kanske är allt en hämnd för den gången jag råkade dra honom i tungan? Men det är en helt annan historia.

Pierce Brosnan körd i torktumlare.

2005-11-11T21:26:00.000+01:00

Pirr-i-magen dejt, vi möts utanför Centralen, sms:en flyger som små fladdermöss mellan oss medan vi närmar oss varandra. Han på tåget, jag på t-banan, sen mittemot varandra och mitt hjärta far iväg som en såpad tvål rakt upp i stjärnhimlen. Långluggmörkaögon och skinnpaj, dammit, som James typ fast tillrufsad. Ruggig attraktion, det slår gnistor - folk säger gud vad ni ser kära ut!

Hela helgen i hans närhet, jag fortsätter falla och känner mig mjuk, varm, öppen, så totalt mitt i prick. Äntligen, äntligen! Vi ses snart igen, så fort det går, fixa barnvakt baby!

Sen: Sorry, annan tjej, känns helrätt, ihop, aldrig mer, hejdå.

Va va va?
Det är flera år sen nu. Jag tänker aldrig på hur han ser ut eller hur han kändes. Aldrig, aldrig. Och ännu mer aldrig på vad som hände sen.

Två hål i tvålen.

2005-11-11T19:25:00.000+01:00

Picture this: En galen katt - jag tror inte det finns någon annan sorts katter - rusar genom lägenheten i hundra knyck, rakt in i badrummet, rätt ned i (det tomma) badkaret och hugger, utan någon som helst tvekan tänderna rakt i min olivtvål från Grekland.
Va?Va?Va?

Två hål i tvålen. Det ser ut som en vampyr varit där. Det ser galet ut. Jag fattar ingenting.

Hjälp, jag kommer bara bort!

2005-11-11T19:21:00.000+01:00

Jag hittar inte här, det är så stort och så svårt och hela tiden snurrar jag iväg in än här och än där och framför allt hittar jag inte hem! Jag hoppas att detta är min egen blog som jag skriver på nu. Jag hoppas jag hittar tillbaka till http://likgiltigochnegativ.blogspot.com för där hade jag det verkligen kul!

AaaaaaaaaaaH! Mer, mer, mer! Min idol!

2005-11-11T18:22:00.000+01:00

Jag rrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrryser ända in i benmärgen, fan vad grymt läskigt vansinnesduktig han är. Sebastian! Idol! Är typ 27 år för stor ålderskillnad, tycker du?
Sjung för mig varenda dag, mannen!

Det var Silverfiskens fel

2005-11-11T17:38:00.000+01:00

Ibland går det bara inte. Fnisset kommer, fast man sitter ensam på tunnelbanan, och inte har någon att fnissa med eller ens åt. Den här gången var det Silverfiskens fel - förbaskade skitroliga filmsnutt som man fnissar åt länge, länge efteråt.

I can see you.